söndag 20 januari 2013

Django Unchained...

Django Unchained är en film som utspelar sig på den gamla goda tiden när negrerna visste sin plats och dom vita inte knöt näven i fickan och svor åt massinvandringen i tysthet. Fast Quentin Tarantinos film är inte en realistisk skildring av den gamla goda tiden, snarare en parodi på den samma. Filmen utspelar sig i södra USA på 1850-talet och börjar med att en prisjägare vid namn King Schultz (Christoph Waltz) friköper en svart slav vid namn Django (Jamie Foxx) under dramatiska former. Django har information om tre förbrytare som King Schultz vill åt. I utbyte mot denna information lovar Schultz Django att ge honom friheten, samt hjälpa honom att hitta dennes fru som hålls fången av den elake och sadistiske slavägaren Calvin Candie (Leonardo DiCaprio). Dom båda männen blir kompanjoner och vänner och efter att dom utfört sina ordinarie arbetsuppgifter ger dom sig iväg tillsammans för att finkamma Södern i jakt på Djangos fru Broomhilda.

Django Unchained är en film som innehåller mycket brutalt och blodigt våld, men det är inte tillräckligt med action för att rättfärdiga en film som är hela 2 timmar och 45 minuter lång. Våldet i filmen känns dessutom ofta ologiskt och onödigt och är stundtals så kraftigt överdrivet att det blir på gränsen till komiskt. Efter att King Schultz avrättat Candie från nära håll tycker jag att handlingen spårar ur en aning och filmen förvandlas till en närmast serietidningsliknande mordorgie. Men jag antar att dom elaka rasisterna var tvungna att dö på något sätt. Skådespelarna är mycket duktiga överlag och både Christoph Waltz och Leonardo DiCaprio glänser i sina respektive roller. Mest roligt hade jag dock åt husnegern Stephen som gestaltas av Samuel L Jackson. Han var mer rasistisk mot negrerna än till och med dom vita. Väldigt kul. Regissören Quentin Tarantino har själv en liten biroll i filmen. Min gissning är att han ville vara med bara för att få en ursäkt att säga ordet "nigger". Ett ord som används frekvent i filmen. Skådespelarnas utmärkta insatser till trots är Django Unchained en satir. Och jag är inget vidare förtjust i satir. Dom vita i filmen utmålas som dumma, rasistiska inavlade bönder som gillar att plåga negrer. Dom är som PK-Sveriges nidbild av sverigedemokraternas väljare. Dom enda vita i filmen som inte är korkade är prisjägaren Schultz (en bildad gentleman med ett antirasistiskt hjärta av guld som dödar människor för pengar) och slavägaren Candie(han är inte dum, bara excentrisk och ond). Jamie Foxx, som spelar karaktären Django i filmen, har uttalat i TV på bästa sändningstid angående denna film att han älskar att döda vita människor på film. Hade en vit skådespelare sagt att han älskar att döda svarta människor på film hade det blivit krigsrubriker i media och hans skådespelarkarriär hade förmodligen varit över. Dumma negrer som vill döda vita fattar inte att utan vita skulle dom snabbt frysa och/eller svälta ihjäl. Men är man en nigger som hatar vita eller en självhatande vit fitta kommer man nog att älska Django Unchained och masslakten på vita rasister. Själv tycker jag att Django Unchained är en film som har sina roliga stunder men på det stora hela är den alldeles för lång och en smula tråkig. Jag rekommenderar i stället den ursprungliga Django-filmen från 1966 med Franco Nero i huvudrollen. En klassisk "spagetti-västern" med en enkel, bra story utan några överdrifter och lagom lång. Jag ger Django Unchained 2 av 5 i betyg.


1 kommentarer:

Kim sa...

Tack för en bra recension! Fick avsmak för denna film redan i dess reklam, där en svart man deklarerade att det var toppen att inte bara ha ihjäl vita utan dessutom få betalt för det.

Skicka en kommentar